Nästan varje morgon sitter de 2 kråkor utanför porten på gräsmattan, till Teos stora förtret.
Teo brukar stanna upp och försöka smyga fram, med betoning på försöka.
Han är inte direkt den smidigaste hunden här i världen.
 
Kråkorna brukar ju ha upptäckt Teo innan han upptäckt dom i princip så dom är inte så där imponerade av hans smygarskills.
Kråkorna hoppar bara fram den yttepytte lilla retsamma bit som behövs för att Teo inte ska kunna nå fram till dom.
Sedan brukar dom hoppa upp och sätta sig på taket ovanför cykelstället och glo och picka retsamt med näbbarna i plåttaket.

Teos största önskan är att kunna flyga, då jävlar ska dom få se!
Men idag blev det återigen 1 - 0 till kråkorna.