Ja, dagen började bra. Sen gick det dåligt och jag hoppas det slutar bättre.

Det är inte alltid man enbart känner enorm kärlek till sina hundar, ibland kommer det fram en liten, liten gnutta hat.

Teo har en liten fix idé för sig när det blåser ute, då springer man runt som ett offer och drar hit och dit för att komma undan blåsten.
Detta brukar inte vara något problem mer än att det är ganska störigt. Idag så var det dock lite annorlunda.
Jag var och gick en "kiss och bajsrunda" inne i skogen med bägge korvarna och det blåste ganska rejält.
Teo drog hit och dit som vanligt men idag så fastnade hans koppel runt ett litet träd, eller ja gren eller vad man ska säga.
Detta resulterade i att det blev en katapulteffekt och grenen for rakt upp och snärtade mig över hela vänstra sidan av ansiktet samt i ögat.
När jag står där och svär för att det gör så jävla ont och ögat tåras så att jag knappt ser så drar han till igen när det kommer en ny vind.
Då tappar jag mobilen. Någonstans i skogen. Jag som inte längre ser på ena ögat samt att det är mörkt ute har alltså tappat mobilen någonstans.
Japp, kul.

Jag behöver nog inte tala om att min lycka inte var total?

Som tur var så ringde mamma precis när jag gick runt och letade så att jag hörde vart mobilen var. Snacka om tur! Tack mamma, hehe.

Så nu har jag ett långt rött märke över ansiktet så det ser ut som jag blivit rappad av typ ett ridspö i ansiktet samt att ögat gör ont. Typiskt.

Men vem sa att det alltid var enkelt att ha hund?